Vandraren är en orolig figur som bor i Skoogen. Där lever han sitt ensliga liv i en gammal stubbe. För det mesta är han inte hemma när man knackar på, utan är ute och vandrar.

Med sig har han ofta en hund som saknar ett öra. I handen håller han sin käpp och på huvudet sitter ofta en gammal fjäderskabbig stork. Vandraren gör inte så mycket väsen av sig när han vandrar omkring i Skoogen. Däremot kan man höra honom hosta de stunder han sitter i sin stubbe. Kanske det beror på att det är fuktigt och kallt inuti stubben, för Vandraren har inte orken att isolera sin bostad.

Varje vecka drar hans vän Hulda Skrynkelben dit en säck med ved så han inte skall frysa ihjäl. Faktum är att Vandraren hade varit död och begraven för länge sedan utan Hulda. Det är väl därför han alltid blir glad och lyser upp när Hulda kommer förbi. Annars tycker Vandraren inte om vare sig folk eller fä.

För många, många år sedan bodde Vandraren på en plats som heter: lite överallt. Han hade barn och en fru och arbetade som alla andra. De hade ett fint hus och en ny bil, som Vandraren putsade på varje fredagskväll. Tyvärr så blev Vandraren en dag arbetslös, och hans fru som var van vid det glada livet med mycket pengar, tog då deras barn och stack iväg. Samtidigt kom myndigheterna och kastade ut Vandraren från hans hus. Utan ett öre på fickan och med skulder till bank och post, hade han ingen annan råd än att flytta upp i bergen.

Där byggde han sig en koja och planerade för sin ålderdom. Men inte ens där kunde människor låta honom vara, de andra utslagna som bodde i bergen tyckte att Vandraren var konstig och annorlunda. Fast de också hade problem, behandlade de honom illa. En del slutade att hälsa på honom, andra retade honom eller stal hans bröd. Vandraren fann då för gott att återigen flytta.

Han gick och gick och till slut kom Vandraren fram till stora Skoogen, samma Skoog som Hulda Skrynkelben redan bodde i. Där låg han gömd i flera veckor under lite grankvistar, innan han började leta efter något att bo i. Det var på så sätt han en dag fick syn på en stubbe, och beslöt sig för att han skulle bo inuti den.

Detta hände väl för ungefär 20 år sedan, och sedan den dagen har Vandraren inte så mycket till övers för andra som sätter sig till doms över honom. Hulda Skrynkelben förstod detta och lät honom vara när hon första gången upptäckte honom. Det är väl därför de båda idag är så goda vänner. I bland kan det hända att det ligger en liten påse med godsaker på Huldas trappa. Då kan man vara säker på att det är Vandraren som varit framme. Trots motgångar i livet och stor fattigdom, delar han gärna med sig av sina ägodelar och sin mat till de andra som bor i Skoogen. Fast Hulda är den han ger mest till, då hon är hans verkliga vän.

Om du skulle möta Vandraren när han är ute och går, så bli inte rädd för honom. Även om han ser konstig ut, och även om han är lortig så är han egentligen inte annorlunda än vi andra. Han har bara haft otur i livet, och det enda han vill är att få vara ifred. Vem av oss har rätt att döma någon på grund av utseende eller härkomst? Vem av oss är säkra på att ingenting hemskt en dag drabbar oss?

Var säker på att om du är elak mot Vandraren så kommer Hulda Skrynkelben att leta upp dig. Vad hon sedan kommer göra med dig...ja, det vill du nog inte veta.

Däremot får du gärna lägga blommor utanför hans stubbe om du hittar dit. Vandraren älskar alla blommor och kommer vara dig evigt tacksam för detta.

Text:© I.Skoog