Låt mig nu berätta om min gamla mormor.

Min mormor var en särdeles kvinna som levde ett innehållsrikt liv. Hon föddes i en bergsby i ett land långt borta. Redan som ung begav hon sig ensam ut på en resa som skulle ta henne till ställen inte många besökt.

Så här skrev hon i sitt avskedsbrev:

Kära mor och far
Jag beger mig nu ut i livet, och hoppas ni är glada för min skull. Jag ämnar leva ett långt och innehållsrikt liv. Kanske jag någon gång återvänder till er men ni skall inte ta detta för givet. Jag har full kontroll över min situation och kommer inte ta onödiga risker. Ni har lärt mig ta vara på livet och göra det som behövs så dessa ord tar jag med mig. Gläd er för min skull och ta hand om mina trollerigrejer. Däremot kan ni gärna skänka mina kläder till de fattiga som behöver dem bättre. Varje kväll vid klockan 23, så länge jag lever kommer jag titta upp på himlen och be för er att ni har det bra.

Bergsbyn den 20 augusti år 1121
Eder äldsta dotter, Tekla Snålvatten

ps. glöm inte mata mina sniglar varje måndag morgon .ds

Hon lade brevet på matbordet och sedan öppnade hon dörren och gick ut på sina unga ben. Så gick det till när Tekla reste från sitt föräldrahem, och ut i en värld som hon inte visste ett dugg om.

Hon tog sig fram genom att utnyttja sin fantasi så mycket hon kunde. Ena dagen kunde hon lifta med en gammal bonde, för att senare byta till båt, häst, åsnekararavan och även ibland simma!!

För varje dag som gick kom Tekla allt längre bort från sitt hem och hon njöt av sin frihet. De flesta hon mötte var vänliga, och hon hade aldrig problem med att hitta övernattningsplatser. Däremot tyckte hon ibland att det gick sakta att ta sig fram genom skoogarna. På den här tiden var det ju ingen som rensade i skoogen utan buskar och sly växte fritt, och gjorde vägen svårframkomlig. Tekla försökte därför undvika skoogarna så mycket hon kunde. Längs åkrar, diken och småvägar vandrade den ensamma Tekla...mil efter mil efter mil.

Så en dag, ungefär efter en månad kom Tekla fram till en konstig by. Massor av hus, men inga människor så långt hennes ögon kunde nå. Hon saktade in och tittade sig omkring för att se om hon ändå såg någon hon kunde prata med. Utanför ett hus utan vägg på södersidan, satt en liten pojke och grät. Tekla gick fram til pojken och frågade varför han var så ledsen. Pojken snörvlade och fräste att det ville han inte berätta för främmande folk. Tekla tog då fram sin tygpåse ur fickan och frågade om pojken ville smaka hennes chokladdoppade sniglar. Eftersom pojken inte kunde motstå detta så förvann vresigheten och han började le mot Tekla.

När påsen var tom berättade han att alla de andra blivit galna och försvunnit under natten som varit. Tekla tyckte detta var underligt men tordes inte pressa pojken för mycket. Hon frågade istället om han hade nåt rum där hon kunde vila. Givetvis fanns det plats sade pojken, alla husen stod ju tomma!!! Tekla valde det hus som låg närmast pojkens, och när hon tvättat sig gick hon dit för att se vad han gjorde.

Pojken som för övrigt hette Ansgar, satt på en pall och täljde små träverktyg, som han lade i en korg vid sina fötter. Korgen var nästan full, och Tekla berömde honom för att han var så flitig. Ansgar berättade då att han skulle sälja dom på marknaden dagen efter, för att kunna köpa sig en egen ko. Det tyckte Tekla lät kul så hon bestämde sig genast för att följa Ansgar till marknaden.

På morgonen nästa dag gav de två sig i väg längs vägen, och det tog inte lång stund förrän de var framme. Tekla köpte massor av örter och en gammal sko av en handlare. Hon köpte bara en sko för hon tyckte att den andra dög lite till, man skall inte slösa om man inte behöver tyckte Tekla. Ansgar sålde alla sina verktyg och kunde förutom kossan även köpa en kratta, en pilbåge och en stor macka med isterflott. När de båda ätit sig mätta på mackan så frågade Ansgar om han inte kunde följa med Tekla en bit på resan, vilket Tekla godkände.

I över två månader följde pojken i Teklas fotspår och de delade både mat och husrum. Nu hade vintern nästan släppt sitt grepp, och man kunde känna att våren snart skulle komma. Tyvärr hade Ansgar fått fruktansvärd hemlängtan och ville därför återvända, för att se om hans familj kommit tillbaka. Tekla däremot fortsatte sin mödosamma resa, nu återigen ensam.

Några veckor förflöt utan att något speciellt hände när Tekla en dag bestämde sig för att stanna i en by. Hon hyrde en stuga och började köpa lite saker att pynta med. Hon hade nämligen planerat för att låta benen vila i några veckor. Nu skulle detta uppehåll bli betydligt längre, för i denna by skulle det hända saker som skulle vända upp och ner på hela Teklas tillvaro!!!

Del 2.

Tekla trivdes väldigt bra i den lilla byn och fick ett jobb redan andra dagen. Hon städade hos den äldsta gumman som bodde i utkanten. Varje morgon tog hon sin kvast och gick till den gamla gumman. När städningen var avklarad lärde gumman Tekla en massa små trix som kunde vara bra att kunna. Visserligen kunde Tekla trolla redan innan, men här fick hon verkligen utveckla sina kunskaper. Hon fick lära sig att trolla bort damm och skräp, trolla fram mat på bordet och att lägga tillbaka den piskade mattan på golvet utan att bära den. Ju mer hon lärde sig ju mindre handkraft behövdes till städningen...för den gjorde sig ju själv!!

När Tekla kom hem till sitt hus på kvällen tränade hon på allt som hon lärt sig och blev med tiden väldigt duktig. Den gamla gumman var väldigt nöjd med Tekla, och utnämnde henne till sin efterträderska den dagen hon skulle gå av dager (dö). Tekla var glad och när hon inte var hos gumman så levde hon ganska lugnt, träffade vänner och gick på kalas, sånt man brukar göra.

Men säg det lugn som varar, plötsligt förvandlades idyllen till kaos. Först så dog den gamla gumman plötsligt och oförklarligt. Samma dag fick hälften av byborna en massa konstiga vårtor på hela kroppen. Vattnet i den lilla sjön ändrade färg och blev alldeles blodrött. Träden dog och solen slutade skina. Den by som innan varit ljus och glad blev nu mörk, dyster och sorglig.

Tekla var förtvivlad och försökte med sina kunskaper bota byborna men inget hjälpte. Snarare blev det värre för vårtorna växte och till slut gcik alla omkring med vårtor som var stora som vattenmeloner. En natt när Tekla sov, kom den gamla gumman till henne i drömmen. Hon upmanade Tekla att gå och hämta en bok i gummans stuga. I boken fanns lösningen på förbannelsen. Fär det var en förbannelse som drabbat byn, det var alla överens om. Det var nämligen så att en ond man för länge sedan sagt att den dagen den gamla gumman dog, skulle byn dö en sakta död. Det fanns bara en sak som kunde rädda byn från utrotning....men ingen visste vad detta var!!!

När Tekla vaknade kom hon ihåg drömmen, och sprang iväg för att hämta boken i gummans stuga. Högst upp på hyllan stod den, och tung och dammig var den, men Tekla var stark och lyckades ta den med sig hem igen. Sakta och varligt öppnade hon boken och började läsa....boken var fylld med trollkonster, men ingenstans stod något om folk med vårtor stora som vattenmeloner, och ingenstans stod det om rödfärgade sjöar. Tekla var gråtfärdig av trötthet och oro men fortfarande fast besluten att inte ge upp.

Då, när det såg som mest hopplöst ut, knackade det på Teklas dörr. När hon öppnade satt där på trappan en liten luden varelse. Den skakade och huttrade och bad om hjälp. Tekla som redan på den tiden var modig släppte in den underliga figuren i hallen. Då såg hon att det inte var någon luden varelse utan en alldeles vanlig, normal gammal groda som virat in sig i en filt. (Det skulle visa sig att godan var allt annat än normal men vi tar allt i rätt ordning.) Tekla gav grodan mat och vatten och bäddade ner den i sin säng.

Del 3

Grodan sov hela dagen så Tekla fortatte att bläddra i boken, och tittade till grodan mellan varven. Förutom att snarka alldeles förfärligt så låg den alldeles stilla. När midnatt nalkades gick Tekla till sängs (men hon sov på soffan då hennes säng var upptagen), och natten förflöt utan att något hände.

När gryningen kom vaknade Tekla Snålvatten av att någon skramlade i köket. Hon smög upp och fann den gamla grodan sittandes vid köksbordet med håret på ända. Då grodan och Tekla ätit frukost ville grodan titta i den gamla boken. Han läste och läste och läste....och rätt som det var så skrek han rätt ut i luften. Tekla blev livrädd och trodde grodan skulle dö, men det var bara det att grodan kommit på lösningen. Tekla skulle ut i skoogen och samla 100 kottar och 100 sniglar. Sedan skulle detta koka tillsammans med Teklas gamla strumpor. Alla som hade vårtor skulle sedan dricka brygden samtidigt som de skulle stå på en fot och vicka på den vänstra stortån.

Tekla sprang till skoogen och plockade så fort hon bara kunde, och skyndade hem igen. Hon tog av sig sin gamla strumpa och lade den i grytan tillsammans med sniglar och kottar och slog på lite annat som grodan plockat fram. När brygden var klar tvingade grodan Tekla att provsmaka många gånger innan han var nöjd.

Utanför dörren hade byborna samlats på rad för att hälla i sig mirakeldrycken som de fått nys om, då grodan sprungit runt och gastat att Tekla minsann skulle häva förbannelsen. När de så fått sin medicin och stått på ett ben och vickat på sina stortår, började marken att skaka. Den skakade så träden föll omkull och ur jorden hördes ett dån som var så högt att Tekla fick hålla för öronen. Det stormade hårt och allt det blodröda vattnet i sjön spolades upp på land och dränkte det mesta. Plötsligt hördes en smäll och alla byborna skrek av skräck.

Så plötsligt blev det tyst....

När Tekla tittade sig omkring var allt som vanligt, solen sken, vattnet var blått igen och byborna hade inga vårtor längre. Alla var glada och hurrade för Tekla och kom med små presenter till både henne och den kloka grodan.

Dagen därpå berättade grodan för Tekla att nu var hon tvungen att betala priset för hjälpen med att häva förbannelsen. Detta förstod ju Tekla men när hon fick höra vad hon skulle göra blev hon både rädd och ledsen. Grodan krävde nämligen både ett och annat, jojomensan.

Först skulle Tekla gifta sig med grodan och ge honom en son. När sonen var född var Tekla tvungen att fortsätta sin resa. Sonen skulle grodan fostra och Tekla skulle inte få se honom igen förrän han blivit vuxen!!! Tekla hade inget val utan var nu tvungen att gifta sig. På bröllopsnatten krävde grodan sin giftorätt, och Tekla var återigen tvungen att ge efter. Som tur var blev hon omedelbart gravid, och slapp fler nätter ihop med grodan.


Dagarna gick och Tekla bev tjockare och tjockare. Grodan brydde sig inte om Tekla längre utan var mest intresserad av att sitta i soffan och käka flugor. I bland kom han dock fram och undrade om Tekla trodde det verligen var en son där inne i magen. Eftersom Tekla absolut inte ville dela säng med grodan fler gånger hade hon ätit ett piller som garanterade att resultatet skulle bli en son. Detta tordes hon givetvis inte berätta men hon sa till grodan att hon tyckte att det kändes som en son. Med detta nöjde sig grodan och gick tillbaka till soffan och sina flugor.

En natt ungefär 3 månader efter bröllpoet fick Tekla magknip. På vägen till hemlighuset födde hon sitt barn. Det gick relativt lätt att föda, för ungen var inte mer än ca 20 cm lång och vägde nästan ingenting. Hon såg till sin glädje att det var en son, men vacker var han inte....grön hy, stora öron och ögon som lyste röda i mörkret. Håret var illrött och spretade åt alla håll, och Tekla var nästan glad att hon slapp behålla honom. Även om hon var en häxa så var hon mänsklig, men detta barn var definitivt inte en människa. Den var inte ens en groda, utan såg mer ut som en blandning mellan troll och något annat som hon inte ens visste fanns!!!

Trots detta så kände hon medlidande med den lille och bestämde sig för att döpa honom till något vackert. Så skulle han ha något att glädjas över åtminstone. Teklas lille son fick därför namnet Paddrik Grönsvål, för det tyckte Tekla var ett vackert namn. Därefter bar hon in honom i vardagsrummet och lade sin son i grodans famn. Därefter gick hon och packade sin korg och gick ut genom dörren utan att vända sig om.

Del 4

De följande månaderna var jobbiga för Tekla. Hela tiden värkte henns hjärta av saknad efter sin lille son. Samtidigt var hon glad att slippa den gamla otäcka grodan, som så elakt tvingat henne att lämna den lille.

Under sin resa såg Tekla massor av nya saker och ibland kunde hon också le och känna nyfikenhet inför de nya platser hon kom till. Ibland stannade hon några veckor på en plats, innan hon reste vidare. Tekla hade blivit riktigt duktig på örter och salvor, så hon tjänade sitt uppehälle i byarna genom att bota gamla och sjuka. När hon sig begav sig vidare hade hon packningen full med både slantar och mat, så hon led ingen kroppslig nöd, det var bara sorgen i sitt hjärta som inte riktigt ville släppa.

Den långa resan hade nu varat i exakt 8 år och Tekla var inte längre en ung omogen flicka, utan en kvinna med många erfarenheter. Hon kände sig ensam och ville inget hellre än att träffa någon att leva ihop med. Men vem skulle vilja ha Tekla, en häxa med en son som inte såg klok ut och som hon inte ens tog hand om. (Nu var ju Tekla lite orättvis för det var ju inte hennes fel att hon inte hade sin son hos sig.)

Precis när Tekla kände sig som mest ensam och satt och grät vid dikeskanten, dök det upp en man som satte sig ner bredvid henne. Han presenterade sig som Fabian och var handelsresande i gamla glas och läderprodukter. Tekla tyckte Fabian såg snäll ut och bjöd honom på sin enkla lunch. När de ätit klart frågade hon blygt om de inte kunde göra sällskap en bit och Fabian skrattade glatt och samtyckte.

Nu blev livet så mycket ljusare och Tekla blommade upp och sjöng nästan jämnt. Fabian tyckte Teklas sång var vacker och utan att nån av dom märkte när det hände var dom plötsligt ett riktigt kärlekspar. Fabian sydde små läderpåsar åt Teklas örter, och dessa sålde de sedan när de kom fram till en by. Det kunde komma väl till pass, för Tekla blev återigen gravid och snart var de tvungna att stanna inför vintern. De kunde ju gärna inte riskera att Tekla skulle föda ute på vägarna när det kunde bli snöstorm vilken tid som helst.

Byn de stannade i var ganska stor och folket var vänligt. En tidig januari-morgon födde Tekla en son och en dotter. Tvillingarna såg ut som alla andra barn och både Tekla och Fabian var stolta som bara föräldrar kan vara. Barnen döptes till Fjodor och Fjolina och båda var otroligt snälla och lugna. Fast Tekla och Fabian tyckte ändå att de kunde stanna i byn i några år så barnen fick växa upp i normal miljö. Den lilla familjen försörjde sig på att bota krämpor och sy läderarbeten. Nån enstaka gång tänkte tekla på sin förstfödde men i det stora hela var hon lycklig.

När barnen fyllde 6½ år tyckte familjen att de var dags att bryta upp. Tekla packade deras tillhörigheter och Fabian lämnade deras kor och grisar till granngubben. Hästen tog dom med sig, då barnen kunde rida på den när de blev trötta i sina små ben. Sakta färdades de åt söder, och de försökte hitta små lador att övernatta i, så de små inte skulle behöva frysa. Även om det gick betydligt långsammare att resa med barn än utan, så kom dom ganska långt varje dag.

Sommaren var het och Tekla var återigen gravid. De varmaste dagarna rasade termometern upp till över 40 grader och Tekla svettades som en gris. Fabian försökte få Tekla att sitta på hästen men det ville hon absolut inte...hon var höjdrädd och ville inte sitta på hästryggen och vara rädd. Därför beslutade de sig för att återigen slå läger i nästa by.

Del 5

Så här höll de kommande åren på. De stannnade i en by för att underlätta för Tekla när det var dags för födsel...de stannade några år för barnets skull...de vandrade vidare på sin färd.

När 20 år hade gått sedan Tekla ensam började sin vandring hade hon fött 10 barn inklusive sin förstfödde Paddrik Grönsvål. Familjen hade nått fram till en plats som hette Den Allra Heligaste Skoogen, och alla ansåg att detta var resans slutmål.

Tekla som nu var en fullfjädrad trollhäxa trivdes i Skoogen och skapade sig ett liv som innebar hårt arbete men också makt. Alla runt omkring ansåg att det Tekla ansåg också var det man skulle rätta sig efter. Fabian däremot sågs mest som ett bihang som inte fylllde någon funktion i Skoogen. visserligen lagade han folkets verktyg, och visserligen hjälpte han barnen med allt möjligt men han var ändå anonym i jämförelse med Tekla. Fabian klagade dock inte utan verkade trivas med att bara vara. Barnen gjorde inget väsen av sig och av alla de 9 som fanns i huset var det bara en som var lite annorlunda och tog plats. Det var Tekla och Fabians näst yngsta dotter, som de döpt till Hilda Kvastskaft. Hon busade mer än de andra och var både duktigare att trolla och snabbare på att lära sig olika trix.

Tekla blev omåttligt populär när hon skapade en soppträdgård där allehanda goda soppor växte ur små skålar, och man bara gick och hämtade den varma soppa man för dagen var sugen på. Ännu gladare blev folket den dag Tekla trollade fram en sjö fylld av guldslantar och diamanter. Från den dagen var folket rikt på både ägodelar och mat.

När Tekla Snålvatten var ute och hjälpte till i Skoogens alla hörn var Hilda ofta med och snokade. I bland hände det också att hon fixade något som Tekla inte kunde finna svar på. Ingen tvekade över vem som så småningom skulle ta över efter Tekla. Åren gick och Teklas ungar gifte sig och flyttade från Skoogen.....alla utom Hilda som bodde kvar hos sin mor och far.

Faktiskt så kom Teklas son Paddrik på besök några gånger, men han stannade bara tillräckligt länge för att Tekla skulle hinna förhöra sig om vad han gjorde och bodde, innan han hastade iväg igen. Dock kunde han berätta för Tekla att den gamla grodan som var Paddriks far, faktiskt var både snäll och rik som ett troll. Han var dessutom egentligen ingen riktig groda utan en förklädd trollkarl som förvandlade sig till groda varje gång han ville få en kvinna att föda honom ett barn. Tekla trodde att han faktiskt skulle fått fler barn om han förvandlat sig till nåt annat än en gammal groda men hon teg om detta, då hon ej visste om Paddrik kanske skulle bli ledsen av hennes kommentar.

En dag när solen inte gick upp förrän på eftermiddagen kallade Tekla till sig sin man och dotter. Hon förklarade att hon nu tänkte gå över till den andra världen. Hon ansåg att hon levt ett rikt liv med många barn och med en man vid sin sida hon hon älskat högt. Hon bad Fabian och Hilda att inte sörja henne och att de båda skulle hålla sams och inte bråka om vilken soppa som skulle stå på bordet.

Vid midnatt blandade Tekla en brygd och efter att sakta ha druckit den ur en silverbägare med öron satte hon sig i ett hörn och väntade. Kort därefter kom ett moln in genom skorstenen och drog med sig henne ut ur huset. Tekla hade slutat sina dagar på samma sätt som alla kvinnor i hennes släkt gjort sedan urminnes tider.

Kvar i hörnet låg endast Teklas kläder samt en påse full med russin.....