Den här dagen var väl egentligen ingen speciell dag. Åtminstone började den som en vanlig dag och Hulda trodde nog inget annat heller.

Redan klockan 4 på morgonen vaknade Hulda av att fåglarna väsnade utanför. Eftersom hon var relativt pigg klev hon upp och började styra om i köket. Vid 6-tiden väckte hon upp både Lillvårtan och Håris genom att högt och tydligt snyta sig i sin favorittrasa. Visserligen visste hon att båda två hatade hennes högljudda fräsningar men Hulda brydde sig inte, hon var som vanligt lite lagom retsam på morgonkvisten.

Vid frukostbordet berättade Hulda för Lillvårtan att hon tänkte åka till stan och shoppa loss. Lillvårtan såg förvånat på Hulda och frågade vem som var lös eller loss i staden. Leende sade Hulda att ingen satt lös, det hette bara att shoppa loss, som ett uttryck liksom. Lillvårtan tyckte det var ett fånigt uttryck men sa ingenting mer, hon visste när man skulle knipa trut.

Medan Lillvårtan diskade så frågade hon ändå lite så där i förbifarten om hon också fick shoppa loss. För en gång skull sa Hulda att det skulle vara trevligt om Lillvårtan ville följa med. Då kunde de ju prova ut lite nya kläder också, för Hulda visste att annars skulle Lillvårtan snart springa naken i skoogarna eftersom hon blivit lite småfet den sista tiden. Även Lillvårtan visste att hon knappt hade ett enda plagg som passade så hon blev riktigt glad över att få nya fina kläder.

Det bestämdes att de skulle skynda sig att fixa i ordning till resan så de hann hem igen innan mörkret föll, då Håris var mörkrädd och absolut inte ville vara ensam på kvällen. Därför packade de i rasande fart, vinkade till Håris och gick ut genom dörren.

Tyvärr så fastnade Håris svans i kläm när Hulda slog igen dörren bakom sig, så hon blev tvungen att plåstra om honom innan de kom iväg som de skulle. Eftersom Hulda hade sin motordrivna kvast på renovering var de tvungna att gå till stan, vilket skulle sinka dem lite. Hulda trodde dock att de ändå skulle komma hem i tid, om de bara inte råkade ut för några extraordinära och tidskrävande bekymmer. Tyvärr fanns ju den risken när Lillvårtan var med men hoppas kunde man ju i allafall. För säkerhets skull stoppade Hulda ner Lillvårtan i sin väska så hon kunde hålla ögonen på henne. Lillvårtan var fortfarande så glad för att få följa med, så hon satt för en gångs skull alldeles tyst och bara smygtittade över väskkanten.

När de kom fram till stan hade dock hennes tålamod tagit slut och hon hoppade ur väskan. Hon sträckte på sin stela grodkropp och började sedan hoppa stillsamt framför Hulda, som nu började bli lite trött i sina skrynkliga ben. Tyvärr hoppade inte Lillvårtan tillräckligt snabbt, så Hulda snubblade på henne hela tiden . Därför bestämdes att de båda skulle gå till ett café och vila lite innan de började gå i affärer.

De gick in på Café Torra Bullen och Hulda gick direkt till disken och slog näven i bänken. Direkt dök en tjock gammal kvinna fram och kramade om Hulda. Sedan böjde hon sig ner för att krama Lillvårtan men hon smet genast ner i Huldas strumpa och gömde sig. Lillvårtan gillade inte kvinnan som hette KråkFia och ägde både caféet och det lilla vandrarhemmet bredvid. Anledningen var att KråkFia gillade att hissa upp Lillvårtan i luften och bolla runt med henne så hon blev illamående. Förra gången blev det så illa att Lillvårtan kräktes upp allt hon ätit den dagen och det hade hon väldigt svårt att förlåta KråkFia för.

Inte nog med att det var pinsamt att kräkas offentligt, Hulda hade den gången blivit så arg på Lillvårtan att när hon torkat golvet fick hon inte ens följa med till affärerna utan istället hjälpa KråkFia att baka torra bullar hela dagen. Precis som om det var Lillvårtans fel att KråkFia kastade runt henne så att hon kände sig som en jetpropeller istället för en groda.


Aldrig mer ville Lillvårtan riskera att må illa i detta café och aldrig mer skulle KråkFia kunna tvinga henne att baka äckliga torra bullar. Därför satt Lillvårtan kvar i strumpan tills Hulda satt sig vid bordet och lockade fram henne genom att erbjuda en sagolikt och enastående bakelse. Försiktigt kröp hon fram och satte sig tätt tätt intill Hulda och åt bakelsen medan hon oroligt kikade efter KråkFia. Tantaluringen hade dock tröttnat och gått in bakom disken igen, vilket Lillvårtan var väldigt tacksam för. När bakelsen låg i magen och saften var uppdrucken tyckte Hulda att det var hög tid att börja göra dagens inköp. De begav sig mot ytterdörren men Lillvårtan höll hela tiden ett ängsligt öga mot disken så att inte KråkFia skulle få för sig att utföra något avskedsspektakel.

Ute på gatan tog Hulda Skrynkelben fram sin inköpslista för att på bästa sätt organisera var de skulle gå och i vilken ordning. Först gick de till en skoaffär. Redan när de kom in genom dörren kände Hulda att det kanske inte var så bra att ta med sig Lillvårtan på shoppingrunda. För innan Hulda hann blinka hoppade hon upp i butikens kristallkrona och började gunga medan hon sjöng gammeldags snapsvisor. De andra kunderna tittade förvånat upp i taket och såg nåt grönt som svingade och dessutom lät som ett gammalt knarrande dragspel. Lillvårtan tröttnade dock snabbt och hoppade ner i skallen på en gubbe som förskräckt trodde att han fått en gräshoppa i håret. Han slet därför bort Lillvårtan och kastade henne mot väggen. Som tur var hann Hulda fånga henne innan hon slog i väggen. Skamset bad Lillvårtan om ursäkt och slingrade sig ur Huldas grepp och gick och provade ett par röda gummistövlar. Tyvärr skulle det visa sig att Hulda redan här borde stoppat ner Lillvårtan i väskan men denna dag lät Hulda henne vara. Ett beslut som hon innan kvällen bittert skulle ångra.

Det tog väl inte mer än 5 minuter innan Lillvårtan tröttnat på att prova skor och istället började att terrorisera en liten hund som låg och sov i ett hörn. Hon kröp omkring på hundens rygg och plockade bort ett hårstrå i taget tills hunden såg ut som en nyklippt gräsmatta. Det var en naken stig hela vägen från nacken ända bak till svansroten. Lillvårtan insåg att det var bäst att smita därifrån innan någon såg henne, så hon smög in bakom ett draperi. Där insåg hon att hon kommit in på lagret och hela väggarna var fyllda med spännande kartonger. Hon klev upp på en stege och drog ner alla kartonger som hon sedan andäktigt öppnade. Sedan tog hon alla vänsterskor och lade dem till höger på golvet i en stor hög. Därefter tog hon högerskorna och lade dem till vänster i en lika stor hög. Fundersamt kliade hon sig i huvudet innan hon med en välriktad spark fick alla tom-kartonger att flyga upp i luften innan de föll ner i en salig röra mitt på golvet. Med stor koncentration tog hon sedan på måfå en höger- respektive vänstersko, blundade och tog en slumpmässigt vald kartong. När hon sedan stoppat dessa udda skor i en lika udda kartong lade hon på locket och började om tills alla kartonger var fulla. Hon klev sedan upp på stegen igen och travade alla kartonger i fina rader. Nöjd med sitt arbete lämnade Lillvårtan lagret och gick ut i butiken igen.

När Lillvårtan fann Hulda fick hon prova ett dubbelpar kängor som passade precis. De var vackert blå och hade små glittriga pärlor som hängde och dinglade. Hulda beslöt att köpa dem till Lillvårtan även om prislappen visade på ett mycket högt pris. Glada gick de ut ur butiken och svängde av mot norr där garnaffären låg. Hulda skulle nämligen köpa trollgarn i fem olika färger till en specialdesignad kofta hon länge önskat sig. Förutom garn köpte hon 157 knappar, 98 meter sytråd samt en sykorg som hon egentligen inte behövde men inte kunde motstå. Lite elakt tänkte hon att om hon inte hade sysaker i den kunde hon ju alltid låsa in Håris och Lillvårtan i den när hon ville vara ifred. Konstigt nog gick Lillvårtan vid Huldas högra sida hela tiden de var inne i garnbutiken.

Därefter gick Hulda med Lillvårtan till en klädesaffär. De valde som vanligt ut en grön fin klänning med röda prickar samt också en liten grön hatt som man kunde sätta lite käckt på svaj. Då Hulda var på "shoppa-loss-humör" fick Lillvårtan också ett par gredelina byxor med matchande blus. Nu var Lillvårtan så glad och lycklig att hon nästan kissade på sig av tacksamhet, därför var hon alldeles lugn och väluppfostrad för tillfället.

Nästa butik som fick besök av de båda sålde matvaror. Här inne hade Lillvårtan tidigare busat runt så Hulda kände sig ändå tvungen att hota litegrann. Hon sade därför att om inte Lillvårtan kunde sköta sig skulle hon få gå kopplad i ett snöre. Lillvårtan bedyrade att hon skulle vara så snäll så snäll, ja hon skulle vara den snällaste lilla Lillvårtan som fanns i hela världen. Visserligen misstänkte Hulda att det kanske inte var så bevänt med det löftet, men hon fnös bara lite och lät snöret ligga kvar i väskan. Lillvårtan log tacksamt och hoppade iväg till grönsaksavdelningen. Det fanns så många goda saker i grönsaksdisken och Lillvårtan kände hur det berömda snålvattnet rann i mungipan på henne. Till höger om henne hade en gammal tant plockat en hel vagn full med godsaker. Utan att tänka hoppade Lillvårtan ner i vagnen och började så tyst hon kunde att provsmaka läckerheterna. Hon var väldigt noga med att öppna påsarna försiktigt och att stänga dem ordentligt när hon smakat färdigt. Eftersom Lillvårtan visste att detta var ett bus så gällde det att vare sig höras eller synas. Därför satt hon mest i de gröna påsarna eftersom de fungerade som ett bra kamouflage mot hennes gröna hud.

Mätt och belåten hoppade Lillvårtan ur tantens matvagn och fortsatte mot raden av vagnar som stod och väntade på att få betala. (Ja, det var ju folk bakom varje vagn naturligtvis, och det var ju folket som skulle betala, inte vagnarna.) Illmarigt kravlade Lillvårtan fram längs kön. Hon stannade till mellan fötterna på alla som stod still och knöt varsamt ihop deras skosnören. Detta var ett hyss hon brukade roa sig med hemma, men nu ville hon se vad som hände när man gjorde det på många människor samtidigt. Först i kön stod Hulda Skrynkelben och plockade upp sina varor och hennes skosnören tordes Lillvårtan inte röra. Hon ställde sig därför upp och hjälpte sedan Hulda att packa varorna i väskan. Precis när de kommit utanför hörde Lillvårtan en duns inne i butiken, tyvärr kunde hon inte få se resultatet av sitt hyss då Hulda på skarpen sa att de skulle skynda sig.

Nu började det att skymma och Hulda blev lite stingslig och stressad. Hon ville ju hem till skoogen innan det blev mörkt. Raskt beslöt hon att de skulle slopa både blomsteraffären och den butik där man handlar öronproppar. Egentligen var just öronproppar viktigt för Hulda Skrynkelben ( läs den första berättelsen om Lillvårtan) men det fanns helt enkelt inte tid. Hon fick väl skicka bud med någon annan i byn om öronpropparna hemma skulle ta slut. För det fanns en butik hon bara måste in i innan de begav sig hemåt. Lillvårtan blev inte förvånad när Hulda sa att de skulle avsluta med inköp av sprattelvatten. Visserligen hade ju gubben Finkel därhemma produkter av liknande slag, men stadens sprattelvatten var både delikatare och billigare. Så ett besök var alltså absolut nödvändigt enligt Hulda.

Vid ingången satt en gammal man som sålde råttor till hugade spekulanter. Han hade en stor bur full med råttor i olika storlekar och färger. En del av dem hade vingar och kunde flyga!! Fast Lillvårtan trodde att det var fladdermöss, även om skylten sade att de var fladderråttor. Dyra var de också, man fick betala över 600 kronor för en flygande råtta, vilket Lillvårtan tyckte var hutlöst.

Inne i butiken som sålde sprattelvatten var det fullt med folk så Hulda suckade lite då hon insåg att klockan tickade fortare än önskvärt. En hel del av folket verkade också ha provsmakat ordentligt för överallt sjöng man och skrålade. Lillvårtan var förtjust för hon trivdes i denna affär. Man fick alltid smaka godis och ibland fick man en slant också av någon som tyckte att man var söt och snäll. Det verkade som om folk blev givmildare när de skulle köpa sprattelvatten. Därför gick Lillvårtan fram till det bord där man fick provsmaka, där fanns alltid de snällaste och givmildaste.

Det tog knappt mer än 5 minuter så hade Lillvårtan fått godsaker för hela veckan och dessutom småslantar som helt säkert skulle komma till nytta vid nästa besök i staden. Hulda stod nu nästan längst fram i kön med sina flaskor sprattelvatten under armen, så skulle Lillvårtan hitta på nåt kul så brann det i knutarna. Kvickt tittade hon sig omkring för att se om hon kunde hitta på något. Leendet spred sig i ansiktet på Lillvårtan, men hon insåg att detta fick vänta tills absolut sista sekund. Hon gick därför med oskyldig min och ställde sig bredvid Hulda som väntade på sin tur att betala.

Hulda började att i sträng ton tala om att dom troligen inte skulle hinna hem innan mörkret föll i skoogen. Därför var det viktigt att de direkt efter att kommit ut på gatan skulle bege sig hemåt. De skulle inte kunna stanna, inte ens för ett låta Lillvårtan kissa, så blev hon kissnödig fick hon välja på att gå och kissa samtidigt, eller hålla sig tills hon kom hem. Lillvårtan nickade jakande att hon hört och förstått och ämnade lyda Hulda. Genom fönstret såg hon ju att det börjat skymma, och lite orolig blev hon att Håris skulle riva ner alla tapeter därhemma om han fick ligga ensam i mörkret.

Nu var det Huldas tur att betala och hon lade försiktigt ner sina sprattelvattensflaskor i den nyinköpta sykorgen. Tillsammans gick de mot utgången och Lillvårtan började bli lite svettig av upphetsning. När de kommit 50 meter bad Lillvårtan om ursäkt men hon måste hämta sin godispåse som hon glömt. Fort sprang hon iväg innan Hulda hann att protestera. Dörren till butiken med sprattelvatten stod öppen och raskt öppnade hon buren till de flygande råttorna. Givetvis flög de in i butiken och skrämde slag på alla människor. Vem som förstörde mest därinne vet man inte för både folk och fä stampade, flög, skrek och fäktade så det stod härliga till. Tyvärr så rasade hyllorna ner så det flöt sprattelvatten över hela golvet. Detta fick snabbt till följd att råttorna blev vingliga och ännu fler flaskor gick i kras. Förskräckt insåg Lillvårtan att det inte var så roligt längre utan sprang så fort hennes små ben tillät tillbaka och ikapp en lyckligt ovetande Hulda. Nu förblev inte Hulda lyckligt ovetande så länge utan efter ca 2 minuter hördes arga skrik bakom henne och förutom en panikslagen Lillvårta som skrek åt Hulda att springa så fort hon kunde, kom det en hel hop med vrålande människor emot henne. En del vinglade och skrek. Andra bara hötte med nävarna och i klungan syntes också en underlig hund som såg ut som om någon kört över hans rygg med gräsklippare!! Dessutom yrde det en herrans massa udda skor genom luften, och det var ett mirakel att ingen av dem träffade Hulda i huvudet.

Hulda sprang som hon aldrig gjort förr men Lillvårtan sprang ännu snabbare och avståndet mellan alla arga människor och de två i täten ökade för varje kilometer. Ett tag trodde Hulda Skrynkelben att hon skulle få hjärtinfarkt men lyckligtvis blev det inte så.

Det tog faktiskt inte så lång tid innan de var hemma i skoogen, och tro det om ni vill, men faktiskt hann de ända hem innan det blev mörkt. Nu fick givetvis Lillvårtan en massa skäll av Hulda och undra på det, detta var nog det dummaste hyss Lillvårtan hittat på i hela sitt liv och det var ett smärre under att de båda kom undan med livet i behåll.

Hulda var arg i flera veckor, mest kanske 10 dagar efter besöket då en man kom och krävde ersättning för både det ena och det andra.

Det hjälpte föga att Lillvårtan försökte mildra Huldas ilska genom att förklara att det egentligen var Lillvårtans förtjänst att Hulda slapp tapetsera om i stugan. Om inte Lillvårtan gjort vad hon gjorde hade de inte hunnit hem innan det blev mörkt.....och då hade Håris förstört världens alla tapeter och då hade......nä det hjälpte inte att Lillvårtan sa så. Faktum var att Hulda blev ännu argare och hotade med att sälja Lillvårtan gratis.

Stackars Lillvårtan....hon tyckte Hulda var otacksam som inte uppskattade att de kom hem i tid. Kanske lika bra att låta Hulda få gå ensam nästa gång hon skulle handla...då kanske hon skulle förstå hur lång tid det tar att gå hem när det börjat skymma.....om man inte har sällskap av Lillvårtan.

text: © Irene Skoog