Hulda Skrynkelben

Hulda Skrynkelbens mor:
Hilda Kvastskaft

Ni som läst om Huldas mormor Tekla Snålvatten kanske redan räknat ut att hennes dotter Hilda Kvastskaft var Huldas mor. Om inte, vet ni det nu... i fall ni mot förmodan fortfarande inte fattar det, så antar jag att det är illa ställt med er intelligenskvot.

Hur som helst här börjar berättelsen om Huldas mamma:

Hilda Kvastskaft var både snäll och duktig som barn. När hennes mor Tekla hastigt försvann in i dödens rike hjälpte hon sin far med gårdens sysslor. Dock hände det sig en dag att hon blev alldeles förbytt. Den glada jäntan blev både snål, elak och lat. Inte ens Fabian, hennes far, orkade med hennes divalater längre utan tog sitt pick & pack och stack.

Så där satt nu Hilda Kvastskaft ensam i huset och fortsatte göra livet surt för dem hon hade i närheten. Fanns det ingen i närheten, så kunde man ge sig fasiken på att hon letade upp någon stackare, som hon pinade livet ur med sina gliringar. Ena dagen kunde hon lura av ett stackars barn något värdefullt. Nästa dag försökte hon kanske med konststycket att trolla upp grannen ko i närmaste grantopp. Ni kan ju själva tänka er hur jobbgt det sedan var för grannen att varje morgon och kväll, tvingas klättra upp i granens grenar för att kunna mjölka det arma djuret.

Så här höll det på i flera år. Hilda pinade livet ur folk, och folket som var rädda för Hilda tordes inte protestera. Även folk långt borta i andra byar skvallrade om hur tokig Hilda Kvastskaft var och hur hon höll på att göra alla tokiga med sina hyss. Hur kunde en dotter till Tekla bli sån? Ingen visste säkert, men ibland kan ju folk få högfärdsdille, och det var vad folk trodde att Hilda fått. Ända sedan hon var barn hade ju alla sagt hur duktig hon var och sällan hade något gått henne emot. Kanske detta gjort att hon tagit saker och ting för givet, att hon var förmer än alla andra? Ja, lite så trodde folk att det var. Detta gjorde givetvis inte saken bättre, men att kunna förklara tingens ordning var åtminstone bättre än att tro att Hilda var ond rätt igenom.

En dag gick Hilda ut för att plocka kaktustaggar. Dessa skulle hon smyga in i byxfodret på en gubbe som bodde en bit ifrån Hilda. Gubben hade aldrig gjort Hilda något illa, det var bara en grej som Hilda tyckte var kul. Hon plockade en korg full innan hon förnöjsamt bestämde sig för att gå hem igen. Halvvägs mötte hon hon en liten dvärg som satt på en stubbe. Stubben låg i vägen för Hilda så hon måttade en spark mot den för att slippa gå runt. Då skrek dvärgen högt och ljudligt. Hilda blev rädd, knep ihop ögonen och höll för öronen, med påföljden att hon tappade hela korgen med kaktustaggar i marken. När hon öppnade ögonen igen var dvärgen borta!!!

Lite olustig till mods skyndade Hilda hem och låste dörren efter sig. Hon darrade i hela kroppen och hade svårt för att koppla av. De närmaste dagarna hände inte så mycket, Hilda höll sig mest inomhus till glädje för sina grannar. Lagom till påsk var Hilda ändå tvungen att gå några ärenden. Hon klädde på sig och tog stigen ner till sjön, hon var på jakt efter en fet påskhare till middag. Nedanför ett träd satt den matigaste hare Hilda sett på många år. Precis när hon skulle kasta ett nät över haren så dök dvärgen upp. Han skrek återigen så högt att Hilda nästan blev döv. Återigen var dvärgen spårlöst borta när Hilda började titta sig omkring.

Flera gånger under de kommande veckorna hände det att dvärgen dök upp från ingenstans precis när Hilda skulle till att göra något viktigt. Varje gång spolierades Hildas planer av dvärgens sylvassa skrik. Nu hade det gått så långt att Hilda började få ont om både mat och medicin i sin stuga. Hon begrep att det berodde på dvärgen och hans skrik, så hon planerade att på nåt sätt eliminera honom. Hur och var visste inte Hilda, men något var tvunget att göras om inte Hildas makt över grannarna skulle gå om intet.

Hilda byggde en låda som hon preparerade med egenhändigt dvärggodis. Hon hoppades att dvärgen skulle gå i fällan, och om han gjorde det skulle hon sänka hela lådan i sjön. Flera gånger om dagen så kollade hon sin lådfälla men varje gång var den tom, alldeles tom för godiset var också borta!!! Hur mycket godis hon än lade in så var det borta dagen efter men ingen dvärg fanns att se.

Efter 5 veckor tröttnade Hilda på att försöka fånga dvärgen. I stället gick hon ner till sjön och letade upp ett ställe där hon kunde få bada naken i sin ensamhet utan att någon såg henne. Hon lade sina kläder på en sten, och gick sakta ut i det svalkande vattnet. Precis som hon slöt sina ögon och njöt så hördes ett sådant hemskt skrik i luften att Hilda trillade och fick en kallsup. När hon återfick balansen tittade hon sig omkring...men såg ingenting. Hon skyndade sig upp och gick för att ta på sig sina kläder...men på stenen fanns inga kläder!!!

Högt uppe på en gren satt dvärgen och skrattade så tårarna rann. I handen höll han Hildas kläder och dessa vinkade han glatt med över Hildas huvud. Hilda blev alldeles skogstokig och skrek och gormade. Men dvärgen bara skrattade och sa att om inte Hilda skaffade sig en man och blev som folk skulle hon få gå naken resten av sitt liv. Hela tiden sedan Hilda träffade dvärgen första gången så hade hon ju faktiskt uppfört sig relativt bra, och när hon tänkte efter så var det ju inte farligt att vara snäll. Därför muttrade hon att hon kunde ju alltid försöka vara snäll och om bara någon ville ha henne så kunde hon givetvis gifta sig. Hon bad rodnande om sina käder och sade att hon verkligen skulle kämpa mot sina divalater.

Dvärgen verkade nöjd och hoppade ner på marken, gav Hilda sina kläder och kilade snabbt iväg. Ingen visste säkert varför, men efter den episoden blev faktiskt Hilda Kvastskaft nästan normal. I alla fall pinade hon ingen längre och hon botade folk när de var sjuka istället för att ge dem medicin som gjorde dem sjukare.

Hilda träffade så småningom en man, och fick med tiden en dotter. Denna dotter känner ni alla som Hulda Skrynkelben. Hilda älskade sin dotter även om hon varje morgon och kväll var tvungen att ta sitt strykjärn och stryka lilla Huldas ben. De var så otroligt skrynkliga att utan strykjärn hade det stackars flickebarnet troligen aldrig lärt sig gå!!! Men Hilda fick med tiden lite ordning på Huldas ben så att även om de fortfarande var skrynkliga så var det åtminstone inte till något handikapp för lilla Hulda när hon lekte med de andra barnen.

Hilda fick aldrig flera barn men för henne räckte det gott med en liten dotter, och själv mådde hon mycket bättre med sin lilla familj. Många gånger sände hon en tacksam tanke till den lilla dvärgen, som så plötsligt dök upp och med sina skärande skrik botade Hilda Kvastskaft från hennes elakhet.