uppdaterat 2003-11-17

Tillbaka till Index

Det här är en historia om stenhuggaren.


Stenhuggaren handlar om att vi alla är användbara till något och behövs, även om vi inte känner så just nu.
Vi behövs alla, ingen är mer än någon annan för att den har högre ställning eller pengar.
Det är så det är. Det gäller alla, även oss små och till synes så obetydliga.


 

Det var en gång en skogshuggare,
som var missnöjd med sin ställning här i livet.

En dag gick han förbi en förmögen köpmans hus,
och genom den öppna grinden såg han många vackra ägodelar och betydande gäster.
"Vilken makt den köpmannen har måtte ha" tänkte stenhuggaren.
Han blev mycket avundsjuk och önskade att han kunde bli sådan.
Då skulle han inte längre behöva leva en vanlig stenhuggares liv.

Till sin stora förvåning blev han plötsligen köpmannen
och åtnjöt större lyx och mer inflytande än han någonsin
hade drömt om, och han blev avundad och avskydd av dem som var
mindre rika än han själv. Men kort tid därefter kom en hög
ämbetsman förbi i en bärstol, åtföljd av tjänare och
eskorterad av soldater, som slog på en gonggong.
Alla, hur rika de än var måste buga djupt inför processionen.
"Så mäktig den ämbetsmannen är" tänkte han.
"Jag önskar jag kunde bli en hög ämbetsman"

Och så blev det, och han bars omkring överallt i sin brokadklädda bärstol,
och han fruktades och hatades av alla människor runt omkring,
som var tvungna att buga djupt för honom då han passerade.
Det var en varm sommardag, och ämbetsmannen hade allt annat än trevligt
inne i den instängda bärstolen. Han tittade upp mot solen.
Den sken stolt på himlen, opåverkad av hans närvaro.
"Så mäktig solen är" tänkte han. "Jag önskar jag kunde bli solen"

Och så blev han solen, och han sken hett ner på människorna,
och han förtorkade fälten och förbannades av bönder och arbetare.
Men ett jättestor mörkt moln gled fram mellan honom och jorden,
så att han inte längre kunde lysa på allting där nere.
"Så mäktigt det där ovädersmolnet är" tänkte han.
"Tänk om jag kunde bli ett moln"

Och så blev han då det, och han dränkte åkrar och byar, och alla röt åt honom.
Men snart fann han att han fördes undan av någon våldsam kraft,
och han förstod att det var vinden.
"Så mäktig vinden är" tänkte han.
"Jag önskar jag kunde bli vinden"

Så blev han vinden och blåste bort tegelpannor från taken,
ryckte upp träd med roten och hatades och fruktades av alla där nere.
Men efter en stund stötte han på något som inte ville flytta på sig,
hur kraftfullt han än blåste på det - ett väldigt, upptornat stenblock.
"Så mäktigt den där stenen är" tänkte han.
"Jag önskar att jag kunde bli en sten"

Och så blev han en sten, kraftigare och mäktigare än något annat här på jorden.
Men som han stod där, hörde han ljudet av en hammare som drev en mejsel in i den fasta klippan,
han kände hur han förvandlades.
"Vad skulle kunna vara mäktigare än jag, stenen" tänkte han.
Han tittade ner och såg långt under sig en stenhuggares gestalt.


Vänskap

Denna historia handlar om en kille som hade dålig karaktär. Hans far gav honom en påse med spik och sa till honom att varje gång han miste tålamodet skulle han spika en spik bakom sin dörr.

Första dagen spikade han 37 spikar i dörren. För var dag som gick lärde han sig att behärska sig mer, och som veckorna gick blev det färre spikar i dörren. Han upptäckte att det var lättare att behärska sig än att spika en spik. Till slut kom dagen när han kunde behärska sig en hel dag. Då gick han till sin far och berättade, och fadern föreslog att han skulle ta bort en spik varje gång han kunde hålla sig en hel dag.

Dagarna gick tills han äntligen kunde berätta för sin far att det inte längre fanns några spikar kvar i hans dörr. Hans far tog då honom i handen och visade honom till denna dörr och sa:

-Du har jobbat hårt på detta, men titta på alla hål som du har lämnat efter dig, den kommer aldrig att bli densamma...

Varenda gång du tappar kontrollen så lämnar du spår efter dig som med denna dörr. Du kan förolämpa någon och be om förlåtelse efteråt, men oberoende hur du säger detta så kommer du att lämna ett ärr bakom dig som alltid kommer att finnas kvar.

En muntlig förolämpning är lika skadlig som en fysisk. Vänner är som dyrbara juveler. De får oss att skratta och hjälper oss att fortsätta framåt. De lyssnar på oss och är alltid förberedda att öppna sitt hjärta för oss.

Svarta Menyn


Tillbaka till Index