uppdaterat 2004-02-27

Tillbaka till Index

Texten har verklighetsbakgrund och är skriven för några år sedan.
Dock är namn och platser fingerat för att skydda inblandade personer.

När barnet får ta smällen

Den här berättelsen handlar om en pojke, vi kan kalla honom Stefan. Hans mamma lever ihop med en man som misshandlar henne psykiskt och ibland även fysiskt. Mamman har ett tufft liv men det har också Stefan. Det är just för att belysa kvinnomisshandeln ur barnens perspektiv som jag väljer att berätta om Stefan, ett av alla barn som får ta smällen när samhället inte har ett fungerande skydd för utsatta kvinnor.


Första gången jag träffade Stefan var han 10 år. En glad och pigg liten kille som var öppen och social. I dag, fyra år senare är han inte lika glad och öppen längre. Förändringen kom sakta, men den var tydlig. Däremot var orsaken inte tydlig, inte för mig och inte för Stefans pappa. Man kan väl säga att vi båda trodde att förändringen hörde ihop med Stefans ålder, sk "tonårsbesvär".

Jag hade precis flyttat ihop med Stefans pappa och under det första året fungerade allt som vanligt. Stefan var glad när han besökte oss på helgerna och hans mamma var också glad för att Stefan accepterade mig så förbehållslöst. Mina två döttrar, då 20 och 17 år gamla kom också bra överens med Stefan. De träffades inte så ofta då båda tjejerna bodde på annan ort men det gjorde allt för att skämma bort "lillebror" när de träffades. Stefan har också en lillasyster som bodde tillsammans med honom och mamman några km från oss. Eftersom Rickard, Stefans pappa ej är far till henne så kom hon ej till oss så ofta, men när hon kom så var hon lika glad som sin bror.

Efter ca 1 år, kanske mer, började Stefan bete sig annorlunda. Han fick plötsliga vredesutbrott, betedde sig "barnsligt". När vi frågade Stefans mamma om det hänt något så fick vi nekande svar. Utbrotten blev fler och plötsligt var jag tvungen sitta i badrummet för att han över huvudtaget skulle borsta tänderna och sköta sin hygien. Vi trodde fortfarande att det var en trots som hörde ihop med att han började bli vuxen. I bland kunde han var som vanligt för att plötsligt vara oförskämd eller slarvig.


Eftersom jag själv aldrig haft någon son, trodde jag att pojkar var sådana och försökte verkligen tygla min ilska. Däremot var jag bestämd och sade att jag inte tolererade hans fasoner. Ju mer jag "tjatade" ju mer förändrades Stefans sätt till mig. Inte så att han drog sig undan utan precis tvärtom!!!! Han började att kramas mer, han ville sitta närmare mig, och han tog tydligt mitt parti mot sin egen far om vi hade olika åsikter i något. Vi skojade Rickard och jag, och sa att han nog var lite förälskad i mig på pojkars vis. Kommer ihåg att jag själv i 11-årsåldern var "kär" i min fasters pojkvän.

Trots att Stefan tydde sig mer och mer till mig så blev hans utbrott allt vanligare och grövre. Efter samtal med skola och Stefans mamma kom det fram att han inte riktigt hängde med i skolan. Mamman frågade om det var ok att Stefan bodde fler dagar i månaden hos oss då hon inte riktigt orkade med läxläsning mm. Visst, det är klart sa vi och därefter bodde Stefan hos oss från torsdag till tisdag kväll varannan helg. Vid denna tidpunkt hade Stefan börjat klass 6. Det var då jag började få problem med magen, var nervös inför Stefans besök och skämdes för det. Jag älskade denna lille pojke som började bli stor, men han var ju inte riktigt klok mellan varven!!! Han skrek, han grät, han slog sönder saker, och inget vi gjorde fick honom lugn. Stefan började också använda ord som vi inte godtog, dessa ord sade han dock sällan till mig utan det var Rickard som fick lyssna till dessa grova svordomar och könsord.

Då Rickard inte riktigt kan ta konflikter blev det jag som fick ta tag i Stefan och påpeka att hos oss säger man inte så. Konstigt nog verkade han lyssna och en gång så såg jag en hastig skymt av ett leende hos honom när han smet in i sitt rum. Det var inget elakt leende utan ha såg verkligen ut som han var nöjd.

Efterhand verkade Stefan bli lugnare och mer sansad. Dock var överlämningen till mamman en pärs. Han betedde sig som ett småbarn som ej får godis. Han sparkade och klöste och ville inte in i bilen. Svettig och arg var jag men ändå började jag nu undra vad i herrans namn som stod på. Det var inte normalt att man gjorde så, detta var ingen tonårstrots. Vi ringde ofta till Stefans mamma (Eva) men hon sade bara att det var inbillning att jag tycktes se problem hos henne. Vi hade nu fått reda på att Eva träffat en ny man. Hon hade haft två stycken korta förhållanden som vi visste om, så detta var det tredje. Försiktigt frågade jag om detta kunde ha ett samband med Stefans ovilja att åka från oss. Eva sade att det inte hade med saken att göra då mannen bara kom till henne när Stefan var hos oss. Dumt nog lät jag mig nöjas med förklaringen. Det var nog det dummaste jag gjort men jag kan ju inte göra saker ogjorda nu i efterhand.

Stefan var nu ganska lugn hos oss, utom när han skulle åka till Eva, däremot började hon klaga på Stefan och ringde ofta upp oss. Hon sade att han var jobbig, att han ljög och att han var elak. Både jag och Rickard blev förvånade för så upplevde ju inte vi det längre. I skolan sade de också att han var mer koncentrerad även om han såg trött ut vissa veckor. Eva sade också att Stefan hade dåliga kamrater som hade dåligt inflytande på honom. Det visste vi att det var en lögn från hennes sida för han umgicks med samma grabbar när han var hos oss. För var vecka som gick påtalade hon mer och mer för oss hur hemsk Stefan var. Jag visste ju att jag känt likadant under en period men jag var ju ändå inte hans mamma, och tyckte det var märkligt att Eva ringde mig och klagade på sitt eget kött och blod!! Dessutom var han ju inte så hos oss längre.

Nu var det i slutet på vårterminen och Eva ringde ofta till mig och grät. Hon sa att hon inte orkade mer, att hennes psyke var slut. Många gånger bjöd jag hem henne och vi pratade men så fort jag kom in på mer privata frågor så reste hon sig och gick. Vi frågade också Stefan men han teg lika envist som sin mor. Nu var jag dock säker på att allt inte stod rätt till och denna gång tänkte jag banne mig ta reda på vad som låg bakom. Jag hann aldrig det förrän Eva ringde och frågade om hon kunde komma och snacka. Efter många gråtattacker fick hon fram vad hon ville:

- Kan ni tänka er och ta Stefan i två månader? Kan han få bo hos er så länge?

- Javisst sa vi, det är väl ok om Stefan vill.

- Men under den tiden kommer jag inte att ha kontakt alls!!

Detta tyckte vi var märkligt men eftersom Stefan bara såg ledsen ut så lät vi bli att fråga mer.

Det fungerade ändå bra under den här tiden och Stefan blev märkbart lugnare och ville ha hjälp med läxor och skrattade och svordomarna hördes inte heller. Däremot så såg vi ibland när han inte märkte att vi iakttog honom, att han såg sorgsen ut, lite vilsen. Han började också fråga oss om olika saker han inte gjort innan. Alltid var det en kompis som hade en mamma som gjorde si och så, eller en pappa som sa si och så.


Misstanken jag haft började få näring: Jag var säker på att Eva blev utsatt för någonting av sin nye man…alla tecken och frågor visade på det. Försiktigt och varligt började Rickard och jag tala och rätt och fel, om relationer både friska och sjuka. Jag berättade om vänner som blivit slagna och sade att sådant inte är rätt. Allt vi kunde komma på berättade vi, men mycket försiktigt och vid lämpliga tillfällen så att Stefan inte skulle märka vad vi kommit på. Hans beskyddande av Eva förstod vi, och senare har det ju kommit fram att hon tvingat honom att tiga. Tyvärr löd han henne, därav har hans trygghet tyvärr fått mer stryk. Ett barn skall inte gå och hålla saker inom sig det blir ju bara etter värre då.

Ingen gång under dessa månader pratade Stefan med sin mor. Däremot så besökte han sin mormor och morfar. Plötsligt stod bara Eva vid vår dörr och sa att nu vill jag ha honom tillbaka!! Stefan var glad att se sin mamma så vi sa inget, packade bara hans kläder, kramade honom och sa att vi skulle ses till helgen igen.

Två dagar senare ringde Stefan mitt i natten och grät. Vi åkte och hämtade honom. Han sade inget om vad som hänt bara att han ville sova hos oss. Nu började helvetet på riktigt….Stefan ringde och grät, vi hämtade honom, han åkte tillbaka.. osv osv.


Sommarlovet som nu började var lite lugnare för då bodde Stefan mest hos oss. Han var sorgsen och lite tystare men för övrigt lugn, inga utbrott men jag var riktigt orolig. Om jag och Rickard var oense om något så var det så att Stefan iakttog oss…så länge jag var arg var det tydligen ok, däremot om Rickard var arg på mig lyste rädslan i Stefans ögon. Jag såg tydligt att han var rädd att det skulle hända mig något. Men nu råkar jag vara den person som inte backar utan jag står på mig och Rickard är ju ej heller den man som slår. Vuxna bråkar ibland, det är naturligt och i dag vet Stefan att det inte är farligt att vara oense.

Jag ville anmäla Evas kille men hade ju inga bevis, samtidigt såg jag rädsla i Stefans ögon, ja nästan skräck när jag nämnde att jag om jag fick bevis på att någon, vem det vara månde, fick stryk så skulle jag anmäla. Så via Stefan skulle jag inte få mina bevis, det var jag säker på. Jag visste att han tyckte om mig och att han beundrade min styrka, men givetvis så betydde Eva mer för honom. Han var nog också orolig för sin lillasyster. De få gånger vi såg henne på stranden hade hon svarta ringar under ögonen. Hon var nu 10 år, och borde skratta och vara solbränd…inte se ut som hon gjorde. Jag led men visste inte vad jag kunde göra. Men jag fick fort veta det av Eva. I augusti 2000 sade hon nämligen att hon inte orkade med Stefan längre, hon bodde då ihop med den nye mannen, Tore.


När vi frågade Stefan om han kunde tänka sig att flytta till oss för gott så tittade han bara på oss. - Men syrran då? Hela ansiktet var blekt och underläppen darrade. Jag var tvungen att vända mig bort för jag fick tårar i ögonen och ville inte visa dem. Efter en lång diskussion förstod han dock att vi inte hade laglig möjlighet att låta hans syster bo hos oss. Resultatet blev att Stefan flyttade in hos oss, hans grejer kom i svarta sopsäckar…även hans täcke och kudde!! Precis som om han inte var välkommen hem till Eva och Tore mer, jag gömde både täcke och kudde längst in i en garderob………

Det som hjälpte oss nu var att Stefan började på högstadiet och därför fick närmare till skolan från oss. Det som förvärrade allt var att Eva aldrig ringde…inte svarade i telefonen. Så under det kommande året träffade Stefan inte sin mor mer än ca 3 ggr!!! Ej heller fick han prata med henne mer än en handfull gånger under året. Mormor och morfar däremot ställde upp och tog vårt parti. Alla vuxna runt Stefan såg att han led…men han var tapper och försökte göra sig hård. Ändå tog det mjuka över för det mesta och han pendlade mellan glada och sorgsna stunder. Sakta började han också anförtro mig saker. Tore hade bl a en gång tagit med sig deras valp ner i källaren tillsammans med en kniv. Han gjorde det bara för att Eva inte lagat mat i tid!!! En gång hade han jagat dem med sin lastbil och försökt preja dem av vägen när Eva tagit barnen och åkt. Massor av liknande episoder kom i dager, den ena hemskare än den andra.


En gång flydde Eva till kvinnojouren, det förstod vi senare, och att hon då bestämt sig för att lämna Tore. Dock gick hon tillbaka, och Stefan blev för en gångs skull arg. Han blev arg på sin mor och sa till oss att hon var feg. Så enkelt är det ju inte, men jag anser att hon inte var mogen, hon hade inte kraften, eller så behövde hon mer stöd från samhället än hon fick. Jag vet inte säkert, det enda jag vet är att vi inte kan göra mer för Eva nu, vi måste prioritera Stefan.

Stefan besöker i dag sin mamma ibland, vissa gånger kommer han hem efter ett par timmar. Han vet att han inte behöver stanna där om han inte vill. Hur det kommer att bli framöver vet ingen, men i förra veckan berättade Stefan en hemlighet: Eva och Tore väntar barn!!!!

Jag kan bara hoppas att detta inte är början på ett nytt helvete för Stefan. Anmälan jag pratade om…den har jag fortfarande inte gjort…bevisen saknas. Men jag lovar att göra det om jag verkligen får bevis…det är jag skyldig både Stefans syster och det ofödda barnet.

För Stefans räkning hoppas jag bara att vi vuxna runt om honom kan få honom att förstå att han är älskad av oss alla…….. även av sin mor…men utan hjälp utifrån kommer hon inte att orka visa det för sin son. Stefan själv säger att han inte längre är arg på sin mor…bara besviken, men det är illa nog.

Stefan är långt ifrån ensam om att råka illa ut…många barn kommer i kläm…tillsammans måste vi alla ställa upp för dessa barn och deras mödrar

Det känns som om Stefan är på väg åt rätt håll…trots att han fick ta smällen…jag hoppas verkligen att jag har rätt

© "Anita"


Texten har verklighetsbakgrund och är skriven för några år sedan.
Dock är namn och platser fingerat för att skydda inblandade personer.


Svarta Menyn

Tillbaka till Index